Små Guldkorn

från en silo på Söderslätt

 

På Söderslätt, i den bördigaste av jordar, står Klagstorp silo. Ett 60 meter högt landmärke som varje år tar emot drygt 20 000 ton spannmål. Guldkornens första anhalt på vägen till våra sinnen.Sensommaren 2009 visades Små Guldkorn på                Arbetets Museum i Norrköping

Utdrag:

”Ett korn av sanning” har man ju hört talas om. Och att ”skilja agnarna från vetet”. En och annan har kanske ”råg i ryggen”. Man kan förresten undra varför det blev just råg.

Den här utställningen handlar om det som händer när bonden tröskat sin säd, men innan vi får njuta av den i olika former. Havrefras. Falu Rågrut. Kanelbullar. Öl och sprit. Det rofyllda ljudet när hästar mumsar havre.

Som ett riktmärke på slätten ståtar den 60 meter höga silon i Klagstorp. En samlingspunkt i sommarvärmen där spannmål rensas och torkas. Det börjar med vårraps och vårvete, och innan den cirka sex veckor långa säsongen är slut har också råg, vete, korn, höstraps och höstvete passerat genom anläggningen.

Lika mycket som en samlingsplats för bygdens jordbrukare är silon ett modernt kulturarv, som en del i ett förändrat och förädlat lantbruk. När bönderna på 50-talet gick från häst till traktor och tröska, expanderade jordbruket snabbt. Men det var svårt att hantera stora mängder spannmål hemma på gården. 1967 lät Skånska Lantmännen bygga silon. Den kunde då ta emot 11 000 ton säd. Idag är lagringskapaciteten det dubbla.

Genom sitt säsongsarbete som siloskötare tar fotografen Nikolas Werngren oss med ända in i silons hjärta för att skildra sädens väg mot våra sinnen.

Vi tackar alla medverkande och önskar er en trevlig resa!

Nikolas Werngren/Katia Wagner


Det gick åt 3 600 kubikmeter betong när silon byggdes. Och 35 mil armeringsjärn. Då, 1967, hamnade slutnotan på 4,5 miljoner kronor för ”skyskrapan” som skulle ha en kapacitet på hela 11 400 ton.För hundra år sedan krävdes 19 dagsverken för att hantera ett ton spannmål. Idag tar samma process mindre än en timme.

Provtagaren söker bland annat efter grönskott, groddar och mjöldryga i lasten. Om säden skulle lukta rutten fisk beror detta sannolikt på stinksot, en smittsam svampsjukdom som tvingar bonden att återvända hem med oförrättat ärende.Kontinuerliga kontroller i torkarna är nödvändiga för att bibehålla rätt vattenhalt. Det är trångt, hett och öronbedövande.En del detaljer hänger kvar, trots att de inte längre är i bruk. Den här telefonen har inte tagit emot samtal på 30 år.

Någon gång i juli kommer högtrycket. Bönderna tröskar tills daggen lägger sig, vågen är öppen till klockan åtta på kvällen. Siloskötarna jobbar i treskift och lastaren får köra skytteltrafik mellan plattan och intaget, även efter mörkrets intåg.Arbetet på ”plattan” är hårt. Det gäller att få undan så många kärnor som möjligt, mellan lassen. Till och med kvasten måste fram för att hålla ordning på sädhögarna.En jätteskopa, betraktad 60 meter från ovan? Eller en leksaksbil? I själva verket ett växande sädberg och en lastare som hämtar vete för torkning. Varje ny tur krossar kärnor till asfaltsmjöl.När sista kornet är invägt lägger sig lugnet över området. Ungefär 1600 laster har hunnit passera innan säsongspersonalen slutar för den här gången. Endast silochefen är vaken.