Dollargrin - öden i plåt
Världens största bilkyrkogård?
Med ändlösa mil och otaliga ”gallons” bensin upplevde jag USA:s mellersta västern. Ett vidsträckt bördigt landområde som sträcker sig från floden Mississippi i öster till foten av Klippigabergen i väster, också känt som ”The Heart of Amerika”.
I solnedgången, uppför dalsänkan vid stilla floden Missouri, förändras landskapet. Som i en synvilla framstår sikten fri i all oändlighet. Prärien breder ut sig och det är så glest mellan gårdarna att de påminner om små guppande båtar på ett oändligt hav.
Det var här i ”möjligheternas land” som merparten av de svenska nybyggarbönderna en gång slog sig ner. Mitt uppdrag var att söka deras rötter och se om något fortfarande fanns kvar. Jag blev överväldigad, inte bara av svenskbygderna utan även av allt annat jag fann utmed vägen.
Många av emigranterna var tvungna att lämna sina hem i Sverige, men hade de anat vad som väntade i det nya landet hade de flesta nog valt att stanna kvar. Vilken svensk vid sekelskiftet, i sitt stilla sinne, kunde ens föreställa sig att uppleva tornados, svärmar av gräshoppor, hagel stora som golfbollar eller åskdån som får Tors hammare att liknas vid snärten av en flugsmälla. USA är landet med extrema förhållanden, ett mecca för resenärer på jakt efter kontraster.
När man talar med människor på landsbygden idag verkar det trots allt inte vara naturens krafter som bekymrar dem. Det är snarare så att det är de ekonomiska kriserna som varit största anledningen till oro under årens lopp, i synnerhet depressionen på 20-talet, men även senare har bönderna drabbats hårt. Många gårdar är övergivna med rostiga traktorer, bilar och ibland hela maskinparker. Man undrar om det är ”slit & släng-metoden” som råder, men jag tvivlar på det. Det man ser är helt enkelt rester efter familjer som tvingats därifrån. Skulle man däremot stanna till vid en gård som ännu är i bruk, blir man säkert vägledd till minst en, till synes, övergivet bilvrak. På landsbygden anamas ”bra att ha”-filosofin och då är skrotet en aldrig sinande reservdelskälla.
En bonde i Nebraska löste sitt skrotproblem med finess när han forslade bort alla sina gamla bilar till utkanten av sina ägor. I en cirkel grävde han ner några till hälften och lade sedan andra ovan på. Till sist målade han allting i vitt och döpte skapelsen till Carhenge. Idag är Carhenge en på kartan utmärkt plats och en dito turistattraktion och vid parkeringen finns en anslagstavla med en artikel där ingressen berättar; ”Historia är skrot i materialismens tidevarv”.
