Rubrik 1

KlickaWausa-95 kopiaNummer2SmorMiniplatbygge kopia

.

 


 

 Lyriska drömmar
ömtåliga betraktelser
förevigade ögonblick

 

Roas du av äventyr och levnadskonst? Uppskattar du bilder som växer mellan rader av ord? Här får du hänga med när svävande meningar yvigt svänger och kränger. Mellan tid & rum, i stort & smått och svart & vitt kommer reflektioner att studsa.
Intressanta människomöten, oväntade tillfälligheter och avgörande missöden kommerblanda sig i och förvrider en långsiktig planering. Varför detta påhitt? Jo, tydligen finns här en vilja att få dela med sig av upptäckterna bredvid de vedertagna allfarvägarna. Följ gärna med när mödosamma ordlekar genererar eftertankar – förhoppningsvis mot en hyggligare värld.


 

Reflektion 1

Att hitta hem

OmRusti…och som en landningsbana i fantasin, längs en oändlig rad av pilträd syns grusvägen bölja fram. Ner och uppför vallmoröda kullar. Sommarbrisen puffar stilla och en lärka sjunger mellan bomullsmolnen. Vid sista höjden avslöjar blott skorstenskronan torpet i dungen, där vägen borde ta slut. Kristallklart, efter drygt sex års flackande mellan Sverige och USA, glittrar min skånska horisont. Väl på innergården är brunnens vatten friskt. Under vasstaket knarrar brädgolven mjukt och även dörrar kan knirra ljuvt. Grannens nyslagna hö doftar invid hagen, där korna strosar. En surrande fluga, i de annars tysta rummen, studsar och byter fönster för att komma ut.  På vinden står skrivbordet stadigt, i väntan på pennan som ska få berätta vidare om mitt långa äventyr. Länge hade tankarna om den egna tomtlotten hägrat.
Tiden var äntligen inne, den där sista hösten under 1900-talet, när min blick fastnade på tidningsannonsen om en fastighet i Klagstorp som exekutivt skulle auktioneras ut. Sparkapitalet gav inte utrymme för några större husutsvävningar och till visningsdagen låg slättlandet insvept i drypande grådis. Bygden böljade inte alls. Plötsligt sköt en silo upp i skyn. En fotbollsplan, sen en rak och väl tilltagen gata med ärrade fasader. Bara några senkomna maskrosor livade upp trottoaren. I nästa korsning, likt sista spåret av bygdens storhetstid, lyste en lanthandels Öppet-skylt. Samhället påminde om ödebyarna jag fascinerat hade rest igenom på vischan i den amerikanska mellanvästern. Efter kyrkan och där husen åter började glesna låg mitt objekt, en anmärkningsvärt lång länga som även den vittnade om utdömdhet. ”Inget för mig”, tänkte jag och öppnade bildörren. Nästa andetag osade inbiten tåjams, som efter ett par gamla fotbollsstrumpor, och förnimmelsen väckte hemkänslor. Med drömmen om att livnära mig på mitt fotbollskunnande, växte jag upp i brukssamhället Örtofta utanför Lund. Liksom där fanns tydligen även här ett rykande sockerbruk i närheten. Naivt nyfiken klev jag rakt in i vad som var en människas tragedi. Det jag därefter kände kommer jag att återvända till…

Fast nu reflekterar jag mer över folkvandringar och att vår historia återigen är påtagligt aktuell, i en form av omvänd landriktning.

Wausa-95
Wausa, Nebraska 1995


Komiskt? År 1995. Skylten dök upp när jag som 28-åring äventyrade genom Nordamerikas Nebraska. Alltså redan för 20 år sedan planerade invånare i samhället Wausa att just i år, med rejäl framförhållning och med ett något udda jubileumsår, fira sitt svenska arv efter sisådär fem generationer.
Seriöst! År 2015. Nog blir det uppenbart att människans trygga tillvaro, var hon än befinner sig, bygger på traditioner. Tänk om – vi alla kunde ta hänsyn till att nya influenser alltid följer i den ständiga folkströmmen, i synnerhet när vår framtid lider mot kärvare tider.


 

Reflektion 2

 Hustak med mossa och som blossar

draken…och den redan tilltagna boningslängan sträckte sig än längre via vinkelbyggnaden. Fasaderna formade en innergård och gav lä mot både syd- och östanvindar. En typisk avstyckad skånegård, en gång pampig som för en mindre patron och hans tjänstehjon. Åt mig skulle ett soldattorp räcka. Vad var detta? I ögonvrån skymtades något störta i åkerkanten. En rovfågel och dess vingslag slog tungt för att lyfta bytet över husnocken. Förbi en flagnande skorstenskrona. Ytterligare en smyckade bostadshuset, som också var byggt med en brantare taklutning. I ränndalen, där taken fogades samman, skiftade eternitplattorna från röda till vågigt grå. Tidsenligt och för evigt charmigt, även under mossa, men av asbest – vilket betyder outsläcklig på grekiska och kväver lungor i svävande konsistens. Varken den rostiga hängrännan utan stuprör eller de kalksuktande fasaderna fick mig att rygga. I stället, av ett kvinnligt ”välkommen!” från farstukvisten, började jag kryssa förbi trädgårdsredskap, pallkragar, plastdunkar, isolering, tegelstenar och annat rivningsmaterial.
Antingen väckte mitt undermedvetna mina anlag eller var det slumpen som styrde mig till att utveckla min bygginspektionsförmåga. Efter hemkomsten från Amerika försatte ett par malörer mig i pengaknipa. Lägligt svepte orkanen Carola genom Skåne. Innan dess hade min snickarmorfar sett till så att jag kunde växa upp utan att känna tummarna sitta mitt i nävarna. Med enda merit, ett högsta grundskolebetyg i träslöjd, vågade jag söka mig till byggbranschen och fick direkt en takläggaranställning. Firman valde och vrakade bland uppjagade kunders bortblåsta hustak, vilket ganska snart skulle ge mig en lindrigare ”yrkesskada”. Min okunskap blev så påtaglig första morgonen i fikarummet bland alla främmande ansikten. Chefen kom in och startade arbetspasset med en råbarkad byggvits. Jag minns inte ordföljden men jag minns mitt humorlösa leende, när de andra hejdlöst skrattade åt slutklämmen. Så småningom lärde jag mig vad takskägg, råspont, fotplåt, vindskiva och tegelkrokar betydde. Jag fick även smaka på den skrattretande hånfullheten, när synvinkeln inte gick att hitta i verktygslådan. Efter några månaders spring på läkt, med buntar av tegelpannor på axeln, grymtade arbetsledaren åt mig; ”va’ fan flinar du för?”. ”Äh, ingenting”, svarade jag när polletten, från den där första skojfriska fikastunden med firmachefen, plötsligt ramlade ner. Jag började kunna prata, skämta och känna mig mindre dum i byggarnas tvetydiga terminologi. Socialt öppnades en helt ny värld och att ett trögare spån nu stod under mig på takstegen, underlättade eftersom han, än så länge, bara visste hur man laskade brädor på polska. Senare kom jag även på mig själv att, likt tvångstankar, lyfta blicken högre för att syna husnockar och göra egna amatörmässiga takanalyser.
Förvirrande!? Tillbaka på trappan i Klagstorp och till synes oberörd presenterade damen sig från kronofogden. Hon överlämnade en folder fastighetsinformation och min blick släppte en fräck amerikansk ”muscle car”, med framhjul fritt hängande i luften och med motorhuven öppen. Höstkylan skiftade till tropisk värme och i farstun hälsade jag igen, på ett äldre passerande par. Jag valde högervarv och kom in i sovrummet där rullgardiner hängde på trekvart. Dubbelsängen var obäddad och så stor att den inte gav utrymme för andra möbler, förutom klädhögen som i så fall användes som sittkudde. Skarvarna i den grönrandiga tapeten bubblade och ovanför ett fönster var väggen sprucken. Bakom en annan dörr fanns badrum med dusch och de rosa kakelplattorna kanske gav intryck av en modernare stil. Fast inte heller här hade någon åbäkat sig med städning inför visningen. Ett skarpt metalljud följt av ett pys knäppte till från andra sidan väggen och en rysligt djup hostattack verkade aldrig sluta. Kvavheten pockade på…

Fast nu svävar mina tankar likt svarta moln över Atlanten till ödetaket som tydligen ingick i en manifestation för luftburna i Iowa.

Tryck vidare om du vill se en rysare… (tyvärr har filmen utgått)

Det var inte den enda övergivna gården på prärien. Bygden var illa angripen, som hemsökt av en likvid farsot, och jag började fundera över grogrunden till varför alla dessa hus blivit människolösa. Så mycket svett och tårar nerplöjt på en och samma plats. Inte kunde väl tomheten bero på enskildas misslyckanden. I de kvarvarande hjärtana, som jag faktiskt mötte, pulserade inget annat än genuin givmildhet.
Knappt tjugo år senare och jag minns min blåögda inbillning; att aldrig nånsin skulle något liknande kunna drabba oss i Sverige – ett land tryggt byggt på solidaritet. Varje ny dag glödgar nu mitt blod, får det att koka och jag kan inte rå för att utloppet leder ut i ådran som pulserar av lekmannapoesi. Vilket vansinnigt svindlande självbedrägeri jag och vi lever i! Jag tvingas sakta ner och ta ett djupt andetag för att kunna bjuda in. Vi vevar våra positiv i tron att tonerna ska dränka allt negativt. Imbecillt. Rasande mot ”dummedagen”. Välkommen! Om du står ut.

Ni kan inte tränga er längre in.
Vi har lärt oss att huka – mot varje nyhetsbomb, varnande utan verkan.
I våra luftslott sitter vi säkert och beklagar kraftlösheten – ekande runt varje yttring.
Välfärden krackelerar – men bara för de svaga.
Omsorgen speciellt – vi är inte sjuka.
Plötsligt står nyanländas hustak i brand.
Oskyldiga skolbarn tvingas genomlida den destruktiva döden.
Ingen frisk tar väl till vapen om inte i tron att nödvärn krävs.
Installera brandvarnare, metalldetektorer och tillsätt vakter så att vi känner oss trygga.
Räkna på kostnaderna – om inget annat blir mer våld en bra anledning till skattehöjningar.

Skramlande med bössor uppmanar etablissemanget till ansvar. Vi skänker kronor och slår rekord i välgörenhet – fast ändå inte, på en annan nivå. Eftersom samtidigt, utan att skämmas, firar toppbanker med slåtterfester. Och uppenbart försvarar makten skörden av miljarder, som i dunkelhet skingras vidare till de vedertagna skatteparadisen. ”Aktiebolaget Västvärldens Finanser” lever gott i borgen, som skulle värna om fred. Är det hyckleriet från ovan som göder roten till allt ont och manar fram utanförskap? Detta är mina spekulationer.

Välkommen Vilda Västern – dig minns jag mycket väl. Tänk att du har flyttat hit! Var så god, var inte blyg, slå dig fram och glöm inte smörja kråset. Kanske är det snart vår tur att utsättas för den stora depressionen. Om olyckan händer vet jag i alla fall att gräsrötterna hos de överlevande kommer gro i en mer försonlig jord.

I morse ringde telefonen och skakade om min lilla värld, när jag förstod att jag för första gång blivit farbror. Min upprymdhet kvävde alla bryderier, fast efter samtalet högg vemodet till. Innerligt hoppas jag att du, med alla andra barn, slipper uppleva mina farhågor och att jag därefter uppgivet måste säga – Förlåt! Vi tycks aldrig ta lärdom av historien.


 

Reflektion 3

 Kost & logi är inte alltid klart som korvspad

Pil2…och i min enfald fortsatte husvandringen. Magen kurrade och från den lilla tamburen syntes ett bord och en skinnsoffas feta armstöd. Jag klev över tröskeln och kom in i en stickande dimma, utan att begripa snubben som djupt nersjunken skyggade bakom ett flak öl. Han var renrakad på skallen. ”Hej!” sa jag och log, för hänsyns skull. Killen lutade sig fram och när fimpen ramlade ner i askkoppen borrades en ihålig blick in i mig. Nytt kapsylknäpp lät burkskum bubbla över och hans häftiga handsnärt stänkte ner stereoanläggningen i bokhyllan, som bågnade av LP-skivor. Spontant ville jag säga någonting mer, men hejdade mig. Rummet låg öppet avlångt och hade, intill trappan, blivit bredare av att en hjärtvägg till hälften var vält. Högen av lertegel låg kvar på det röda klinkergolvet och en rejäl stämp stöttade takbjälken ovanför. Tydligen stod killen mitt i rivningstagen och jag fortsatte fram mellan två stora glasmontrar. Terrarium. I det ena kröp ett par svartbrungula ludna spindlar bland snirkliga grenar. Ovanpå det andra, där en tjock hopslingrad orm vakade på botten, hånlog ett kranium intill skumma skelettdelar. Inte konstigt det eldades på här inne, tänkte jag och funderade över att flera vrår, där möbler borde stå, användes till flask- och burksamlingar. Innertaket var spikat med lackad furupanel och centralt i huslängan vette en verandaliknande utbyggnad mot sydsidans gräsmatta. Tilltagna aluminiumfönster, fast även om karmtypen var vädertålig störde storleken, men det kunde kvitta. Varje rum visade upp sina egna fönsterformat och skapade ett planlöst sammelsurium av olika tiders ”hustittut”. Balkongdörren, som skulle kunna ha hämtats från ett hyreshus, kärvade. Efter en nypa frisk luft vände jag inåt igen, runt en trampbil i plast med släp, mot röster tisslande om köksutrustning. Den brunrutiga korkmattan var genomgående i alla rummen och under ett långt element gömde sig en napp och en randig strumpa. Framme vid matmöblemanget sökte sig olusten ner och förträngde allt annat i min maggrop.
I Amerika, med en väl utstakad resplan, hade tillfälligheter ständigt lett till de mest avlägsna platser. Ideligen fick jag hantera oväntade människomöten. Aldrig påträngande, men de främmande inbjudningarna blev så intensiva att antalet hembesök gick förlorat. Jag träffade på anleten likt nyfikna, glada, bittra, prydliga, strama, gentila, magra och… erfarenheterna skulle härda och fullfjädra min vidsynthet, trodde jag, men ett andefattigare ansikte än det här hade jag aldrig tidigare råkat på. Ovälkommet.
En stapel pizzakartonger på spisen och diskbänken fylld med ännu fler burkar och flaskor. Jag försökte undvika fotona, uppsatta med kylskåpsmagneter. Kramande familjeminnen. I dagsljuset och i mörk ådring blänkte köksluckorna, en del spröjsade med gulfrostat glas. Husets ”träiga” totalrenovering var förmodligen gjord under sent 1970-tal. Då en uppskattad stil som, oavsett slitage, nu tappat all popularitet. Bredvid det rymliga skafferiet stod dörren öppen in till vinkellängan. Ett, två, fyra, till och med sex dörrhål i en och samma trånga hall. Första hålet gick till en halvdan tvättstuga och det andra till en skitig liten gästtoalett. Det tredje gick till pannrummet vilket var belamrat med kapade lastpallar. Där fanns också en tom, oljig tjugolitersdunk med ett tunt kopparrör i korköppningen. Elpatronen ångade på i kombipannan som sotig och nära kokpunkten stånkade. Fjärde hålet rymde ytterligare en ytterdörr. Det femte ledde in till verkstadsutrymmet, där ett halvfärdigt gipsväggsprojekt skar tvärs igenom ett virrvarr av redskap, bildelar och andra tillhyggen. Plåtprofilerna satt hjälpligt fast i taket. Murkna golvplank, grova och lagda med de smala ändarna an mot de breda. Tusentals orhål vittnade om förgångenhet. Efter en frysbox fanns ännu ett rörigt rum. Stora sjok väggputs saknades kring ett ”nytt” malplacerat ”bättre begagnat” villafönster. Fuktskador. Ute i grådiset slokade det amerikakromade muskeldundret. Hela huset var fördärvat och hade mått bäst av att blåsas ut. Stället erbjöd knappt tomtvärdet längre. ”Nä! Så jävla sorgligt. Varför gegga runt i någons kapitalt ruinerade dröm? Dags för hemfärd”, muttrade jag och vände på klacken. ”Har du varit på ovanvåningen?” undrade kronofogdedamen. Hon höll ett stadigt grepp om stämpen, som om det var hennes förtjänst att huskonstruktionen inte föll samman. Killen syntes bara i profil och för ett ögonblick tvekade jag, men tog ändå svängen upp. På sista trappsteget knorrade magen igen…

Kanske långsökt, fast tankarna flyktar iväg mot en metafor vid sidan om min egen, om än tvåhjuliga, ”American freedom dream”, som jag länge under irrfärden trånade efter.

Smorgosbord
Klicka på bilden och Ni lär vad Smorgosbord innebär.

År 1995 och stelbent i gryningen nådde jag Niagarafallen, alldeles vid gränsen mellan Kanada och USA. Vrålhungrig, men de vanliga frukostbufféerna hade inte hunnit öppna än. Däremot kunde jag bromsa in vid Kinarestaurangen med det så exotiskt hemtama erbjudandet. En uppenbar villfarelse, eller?
År 2015 och Hjälp!? Likt en skock vilsna lamm, massor flyr i hopp om att undvika terrorns fålla. Skräcken kryper inpå och rådvill försöker jag värja mig. Endast känslan av maktlöshet dövar den fruktan, de svarta fåren skapar. Om fanatismens dagsfärska soppa ska generera något gott, tvingas jag titta förbi flera generationer och använda mat som symbolik till hur oliktänkande slutligen kommer blandas samman. Även om jag aldrig själv får uppleva harmonin, ser jag framemot när vi alla tillsammans fridfullt och jämlikt, om igen, kan…

umgås fördragsamt kring…
få möjlighet att bli riktigt mätta vid…
inbjudande värdesätta varje smakupplevelse av…
uppskattande njuta av potpurriet världens kulturkryddor förser…
respektera de matnyttiga ”vitsorden” som på svengelska är vedertagna när det gäller – ”a real smorgasbord”.

Obegripligt för många, men själv avstår jag helst aromen den kokta kålen lämnar och väntar gärna tills jalapeñon blir ett måste i vad vi i framtiden kallar husmanskost. Vilken världsfrånvänd utopi! Extremister exploderar och ödelägger vår ”urbanism”. Utifrån en terrorskala höjer försvaret beredskapen, som i nästa steg får mobiliseringen att slå i taket. Hotbildens mått har ingen nedåtvändande kurva, så länge fundamentalister härjar. Pacifisten existerar bara tills hämndens begär vinner fäste. Kusligt tårgripande – när jag samtidigt sitter här och ser regnet fridfullt droppa i tunnan under stupröret.


Reflektion 4

Vartåt lutar vårt förfall av överflöd?

IMG_8025 kopia…och väl uppe fanns två spegeldörrar mitt emot varandra, så nära att jag nästan kunde hålla i dess båda handtag samtidigt. Snedväggarnas träpanel ökade på bastukänslan och skruvade upp min husesynstakt. Utrymmet till höger var avlångt, ofärdigt vinterbonat och användes tydligen till förråd med tanke på kartongerna. I det motsatta rummet fick jag parera fotstegen för att inte trampa på utspridda legobitar. Jag stålsatte mig mot MussePigg, som färgglatt och skrynkligt log på sängen, och försökte titta förbi en annan Disneykändis upptejpad på den himmelsblå vävtapeten. Efter ett stort burspråk och bakom nästa dörr öppnade sig en tom vind. Murstocken framför gavelfönstret, in mot byn, lutade oroväckande mycket och föråldrade snickerilösningar bromsade in mig. Krokiga takstolar, sneda hanband, grova träkilar och hemmasmidda spikhuvuden. Jag stod på lika poriga golvplank som i verkstadsdelen, fast här doftade virket friskt. Infläkta och omlott likt fiskfjäll från nock och ända ner satt små tunna träskivor. Mönstret avslöjade ett spåntak under husets eternitplattor. Vid min sida tornade den andra murstocken, oväntat episkt, upp mot takspetsen. En gammal kontorsdörr vände inåt vinkelbyggnaden och jag kunde flukta in genom glasrutan. Där inne fanns ytterligare en skorstensstock. Nyputsad!? Nu stämde inte antalet. Utifrån syntes bara två pipor på taket, funderade jag och tittade upp. Överdelen på den bortre var nerplockad och istället stack ett tunnare metallrör upp genom takspetsen, förmodligen ett fäste till en TV-antenn.
I Amerika, som en betagen betraktare och med kameran alltid redo, hade jag ofta hamnat i egendomligheter – den ena händelsen märkligare än den andre. Allt hade varit så exotiskt kontrastfullt och triggande för mig. Motiven blev att på olika sätt försöka fånga paradoxer, när jag liksom vältrade mig fram i motsägelsernas paradis. Att nu, mer trevande och på nära håll möta historiska historier i dolda vrår, var annorlunda men också trotsigt lockande. Hur hade man tänkt här då?
Ovanpå verkstaden låg ett överdrivet stort brädupplag och varje steg framåt sviktade. Osorterade, bland reglar och plank, figurerade sockel-, skugg-, trekants-, hålkäls-, smyg-, fog-, hörn- kvarts- och andra lister, vars facktermer jag då inte hade en susning om eller vilken nytta de skulle göra. Här fanns foder, nog att dekorera en hel galleria. Var kom allt byggmaterial ifrån? Omotiverat, med stilrent silverkromat handtag, satt husets förmodligen mest fräscha treglasfönster i gluggen mot innergården. Ljud, ljus och en vindpust av bränd melass letade sig in genom springorna vid takskägget. Jag kunde se två nya intressenter kura på farstukvisten, bakom muskeldundret. Bökigt backade jag ut mot kontorsdörren, utan att vidare analysera husstommens klenhet. I barnkammaren drogs jag mot burspråket. Rakt nedanför mig svärtade duggregn papptaket på tillbyggnaden och inunder den ståtligaste trädkronan på gräsmattan ruttnade massor av fallfrukt. Rakt över vägen, bortom den kringbyggda granngården, ledde en lång allé vidare ut mot slätten. Jag funderade på om havet kunde ses glittra härifrån. Plötsligt bröts tystnaden av att däck spårade i vatten. En röd skåpbil med VVS-skylt svischade förbi. Värmen brände från det långa elementet, ändå infann sig ett märkligt lugn som om hettan lenade i magen innan den fortsatte uppåt likt luftspeglingar. Framtidsfrågor sipprade fram. Vem skulle kunna få för sig att investera i detta kyffe? Någon skrupelfri, åkande snålskjuts på killen i soffan där nere? Kanske planerade en entreprenör utvidga sovstaden med ett antal toppmoderna flerfamiljshus? Ritningarna från kronofogdedamen visade att tomten var uppdelad i tre tårtbitar. Allting skulle i så fall börja med en schaktfirma. Riv, bygg nytt och det blir garanterad avkastning! Fast det här stället skulle passa till en verksamhet, viskade något långt inifrån. Vadå? Var det husets själ, undrade jag och anade aromen av kaffe…

På nytt drar mina minnen iväg och stannar inte förrän vid en till synes oändlig grusväg, där ett annat väsen hopplöst satt fast under bråte.

platbygge kopia
Klicka och gör en egen svängom i Burke County, North Dakota

Det var 1998, långt upp i nordligaste Nord Dakota, som jag bakom ett ödehus och i ett rasat garage upptäckte plåtbygget. Ett ekipage som förmodligen ökar nostalgitrycket i varje Hotrod-älskares hjärta.
2015 och tröstlöst blänger jag på drivkraften i vår evolution. I omåttlighetens era drivs vi till att leva allt bekvämare – på naturens bekostnad. Teknik och bilar är bara ett exempel. Moder jord har förvandlats till en soptipp, där hon med tidens tand tvingas älta allt vårt avfall. Vad är det som gör att vi förkastar svunna krafter åt förgängelsen? Numera lagas knappt ett fordon utan databox och jag sitter som ett fån när lamporna blinkar i min Peugeot. En dag har  tjusningen med att laga själv eller att husligt ta till vara, fullständigt gått om intet. Och man kan undra om det egentligen blir bättre, när den världsomspännande industrin investerar miljarder för att hålla hjulen rullande – i vad vi kallar återvinning. ”Återvinning” som borde stöpas om till något ”effektivare” likt – vägra konsumera! Framtidens arkeologer kommer nog aldrig lösa gåtan om hur vi med konstgjord andning lyckades genomleva den vansinniga Plaståldern.


 

tack för att ni orkade hit
mer hoppfull fortsättning följer inom kort
och
ge gärna en kommentar till det bättre…

 

Utan Christiane Matthies, Christel Winberg & Britta Rosengren hade dessa texter aldrig blivit begripliga. 🙂

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmail

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *